Matte älskar att titta på mig när jag sover, gnyr och vevar med benen. En fråga som matte alltid ställer sig är: - Undrar vad han drömmer om? Kanske att han jagar bilar? Nej, faktum är att jag drömmer om viktigare saker. Matte kommer nog alltid att undra vad jag drömmer om, men hon får nog aldrig veta. Fast det får ni. Jag hade tänkt berätta om något jag drömde om igår.

Allt började långt bort i fjärran land för länge länge sedan. Det var en mörk kväll och en gammal man stod vid ett härbre ute på åkern bakom huset. Den gamle mannen hade ett fel uppe i huvudet, vilket var skälet till att han gick ut sent på kvällen och begravde sin döda guldfisk. Hur guldfisken avled vet ingen. Gubben fällde en tår och lade ner fisken i en tändsticksask som han hade pyntat.

”Vila i frid.” mumlade han och lade omsorgsfullt ner asken i en liten grop han grävt. Han satte sig på huk och täckte hålet med jord medan stora tårar föll. Plötsligt snodde han runt och både hans ögon och näsborrar spärrades upp av hat och frustration. Vad var det han såg?

”Stick! Gå härifrån, jag vill aldrig mer se dig din dumbom!” väste han mellan sina glesa och sneda tänder. Sen skrek han och började springa. Han måste verkligen ha varit galen.

Mer än så fick jag inte se, innan jag blev till rök och försvann. Efter det kom jag inte ihåg något av det jag tidigare bevittnat.

Jag såg mig omkring och upptäckte att jag stod på något kallt. Stengolv. Jag tittade upp och såg ett fönster som badade i solsken. Jag tittade ut och drog in den fräscha morgonluften.

Sen kom Pug tassande över golvet med morgontidningen i munnen.

”Ers nåd, jag tror att det är något jag måste visa er.” Pug satte bekymrat ner tidningen och backade taktfullt några steg

"Ers nåd, jag tror att det är något jag måste visa er." sade Pug.

Mina ögon dök ner på förstasidan och mitt hjärta bultade allt snabbare ju mer jag läste. Jag tittade upp och försökte samla mig.

”Det var dåligt, mycket dåligt. Jag kan inte förstå hur något sådant kan hända i mitt rike.” sade jag.

Pug nickade: ”Det var flera år sedan sist.”

”Jag måste gå.” sade jag, och lämnade rummet. Pug rusade efter mig ner för trappan. ”Ers nåd, det behövs säkert inte! Poliser och detektiver kommer att lösa det!”

”Informera alla i borgen så de vet var jag är.” Med detta sagt förstod Pug att det var slut på diskussionen.

”Javisst, Ers nåd.” sade han lydigt och tassade iväg.

Jag lät vindbryggan sänkas ner framför mig och klev majestätiskt över vallgraven med min röda kappa fladdrandes i vinden.

En vakt kom mig genast till hands och öppnade dörren till min bil. Jag hoppade in och satte mig bakom ratten. Vakten gick runt bilen och öppnade dörren.

”Nej. Jag klarar mig själv. Gå du bara.” sade jag vänligt.

”Är Ers nåd, säker på det?”

”Ja.”

Här sitter jag i bilen och pratar med vakten.

Ja! Hur många gånger måste jag säga att jag inte vill att du följer med, vaktis?

Glömde jag att nämna att jag passar utmärkt bra i gubbkeps?

Jag startade motorn och brummade iväg. Det var länge sedan jag kommit iväg från borgen sist. Det kändes skönt. Jag öppnade fönstret och stack ut huvudet, verkligen skönt.

Efter en timme var jag framme på brottsplatsen. Området var avspärrat och fullt med poliser. Alla flockades runt ett rödmålat härbre och när jag kom närmare såg jag att ett blodigt huvud satt upphängt från en av de grova bjälkarna. Poliserna vände sig förvånat om när de såg mig.

”Ers nåd... Kan vi stå er till tjänst?”

Jag suckade:” nej, jag har kommit hit för att hjälpa er.” sade jag och satte på mig detektivhatten.

Visst är jag väl stilig i min detektivhatt?

”Uhum, ok.” sade de, men verkade fortfarande förvånade. Jag struntade i det och gick fram till huvudet. Det var en hemsk syn. Ögonen var stora och skräckslagna. Munnen var rund som ett O. Jag kände hur magen vred sig av obehag, och plötsligt blev det svårt att andas. Det var som om en boaorm var inuti mig och kramade lungorna. Jag trodde att jag skulle spy.

För att samla mig den andra gången denna dag vände jag mig om mot sjön bakom mig. Den glittrade sagolikt i solen.

Jag såg ut över mitt kungarikes vackra nejder...

Sen bet jag ihop och plockade fram mitt förstoringsglas som jag tagit med mig. Jag undersökte huvudet på närmare håll. Ansiktet var bekant, men jag kunde inte placera det. (Jag hade ju sett honom tidigare i drömmen, men det hade jag glömt.)

Här undersöker jag huvudet på närmare håll

Men sen var det något annat som fick min uppmärksamhet. Jag kände lukten av något under marken och började gräva. Jag var den enda hunden där, så de fick väl lite användning för mig. Jag grävde upp en liten tändsticksask med dekorationer på. Det var lite krångligt för mig att få upp den med mina tassar så det fick jag hjälp med. I asken låg en död guldfisk, så konstigt.

Detektiverna och poliserna blev ytterst upphetsade av det nya fyndet, men själv fortsatte jag att leta. Plötsligt upptäckte min nos en till lukt som ledde mig till ett pyttelitet hårstrå i gräset. Det luktade illa, det luktade katt. Jag följde min kungliga nos ett tag till och kom fram till huset där mordoffret hade bott.  

Sniff! Sniff! Med min kungliga nos!

Där fanns även en fallfärdig kvarn. Dörren till kvarnen var på glänt och jag tog mig in och tassade upp för den knarriga trappan. Där uppe hörde jag ett väsande ljud. Bulan satt uppflugen på en rostig maskin och alla håren var resta på hans rygg. (Minns ni att jag har berättat om Bulan i mina tidigare blogginlägg? Bulan är min familjs katt- jag och Bulan hatar varandra!) Även i drömmen var Bulan en riktig rival.

”Gå härifrån din dumma byracka!” väste han.

”Det är väl inget sätt att tala till sin kung.” svarade jag lugnt.

”Du är ändå dum för du är en hund!”

Jag suckade djupt.

”Jag är inte särskilt förtjust i katter heller, men har du hört talas om självbehärskning?”

Bulan blev tyst.

”Vad vill du?” sade han sen.

”Jag vill att du berättar allt du vet om mordet.”

Bulan skrattade respektlöst.

Här skrattar han respektlöst

Och så lipar han.

Och stirrar ondsint...

Han verkade tro att det var han som var kung.

”Glöm det.” sade han och hoppade ut genom fönstret. Jag rusade fram dit och såg att det var långt ner till marken, men med en katts smidighet trogen, hade han förstås landat på benen.

Jag sprang ner för trapporna och runt byggnaden. Bulan sköt iväg över åkern, snabb som vinden. Jag rusade efter.

”Kom tillbaka kattskrälle!” skrek jag, men han vände inte ens på huvudet. Med långa språng närmade jag mig honom och tillslut kastade jag mig ut i luften. Ett gällt kattskrik skar genom luften och vi gjorde kullerbyttor över varandra. När vi stannade var jag alldeles yr, men jag hann trycka ner honom med tassarna.

”Lämna mig ifred byracka!” skrek han. Jag skrattade bara och tvingade honom att berätta allt.

”Okej, visst, allt för att få bort dina smutstassar från min fina päls! Det var jag som dödade husse. Det var jag!”

Jag kände genast hur förvånad jag blev, hur i... hur kunde en katt övermanna en människa? Jag klämde ur honom resten och det visade sig att allt började med att han försökte äta upp guldfisken.

Han hade fiskat upp den ur sin husses akvarie men han hann inte sätta tänderna i den innan gubben hade tagit av honom den. Tyvärr hade fisken dött i alla fall, för Bulan hade inte varit så försiktig med den. Gubben, som var förståndshandikappad hade blivit så besviken och arg på sin kisse att han skrämde iväg honom. Efter det hade Bulan hållt sig undan hela dagen men kommit tillbaks på kvällen. När hans husse fortfarande inte hade välkommnat honom, blev han så sårad att han mördade honom.

Jag var riktigt stolt över att ha löst mysteriet och min majestätiskta nuna hamnade nästa dag på morgontidningens förstasida.

Jag i morgontidningen.

Jag hade gärna velat veta hur det gick för mördaren sen, men jag vaknade då av att mina människor hade klivit upp och tryckt på teven.

Det var en underlig dröm, och jag mindes inte hela drömmen förrän jag hade vaknat. Det var nästan som på film, att man först såg mordet och sen såg man när någon löste det. Var det slumpen som gjorde att det blev så, eller hade jag i mitt undermedvetna bestämt det i förväg?

Och så märkligt att en katt kunde mörda en människa, men allt kan väl hända i drömmar?

Hursomhelst, nu vet ni vilket äventyr jag var med om igår natt.  

/Din Bailon  

 

Pau

8 februari 2014 11:19

Super bra och super rolig!! Jag gillar eran blogg! (eller jag menar så klart din, ers höghet) ;D Super bra!

http://pauan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej alla fina! Jag vet att det var en evighet sedan jag skrev något sist, jag har tyvärr inte haft någon lust. Men som ni ser är Bailey i toppform. I alla fall han med i en tävling på http://hundensdag.royalcanin.se/fototavling/ . Det vore jättegulli...

Hej människor och hundar! Jag hinner med ett kort inlägg. Min familj har varit till fjällen och åkt skidor. De kom hem igår och då blev jag så förtvivlat glad. I ungefär en vecka har jag alltså bott hos mormor och Castoroni. Vi har tagit det ganska l...

Hej kära människor och hundar! Idag har jag varit och hälsat på några hästar. De var mycket vänliga mot mig och jag funderar på om jag ska börja rida. Jag är övertygad på att jag har potential att bli en ryttare av världsklass. Fast de är ganska s...

Okej, jag är lite fräck, det vet väl alla vid det här laget? Alldeles nyss, för tio minuter sen gjorde jag något som matte tyckte var mycket fräckt. Jag har hela dagen varit hemma ensam och nu när matte kom hem tog hon ut mig så att jag skulle få spr...

Hej hej! Nu var det ett tag sen igen... Jag hinner inte skriva mycket, men jag vill bara berätta att min Instagram bailey_the_labradude har 400 followers nu! Det firar jag med den här tjusiga hatten. Jag gillar verkligen hattar! Hattar är min favorit...